Wasa Teater Logo

Ann-Luise Bertell tal som höll på SÖFUK:s 30-års fest

TEXT: Ann-Luise Bertell

På ledarplats delar vi i det här numret av Svängrum-e talet som teaterchef Ann-Luise Bertell höll på SÖFUK:s 30-års fest 18.03.2025

Mina varmaste gratulationer till SÖFUK 30 år! Men låt oss ändå skänka en liten tanke på att Wasa Teater i år fyller 106 år. Här har det berättats historier under alla år, också under krigstiden. Det enda som kunde stoppa verksamheten var branden 1953. Men teatern byggdes upp igen och invigdes 1955 av dåvarande talman Karl August Fagerholm. För mig personligen har Wasa Teater alltid varit Österbottens hjärta, härifrån har det pulserat ut föreställningar, visioner, insikter, humor och allvar. Här har vi varit med och stärkt och stöttat österbottningarna under alla år.

Då jag var 20 år satt jag i denna salong i publiken och såg Spelman på taket. Berättelsen om den judiske affärsmannen Tevje som ser samhället förändras, förnyas och till sist förstenas på ett sätt som gjorde att han måste fly sin hemort. Min empati för Tevje och hans fränder var gränslös.

Föreställningen lyfte mig som människa. Känslan av att mitt liv är större för att jag har upplevt detta grep mig. Musiken, skådespelarna, sången grep mig. Världen är vacker, jag har en plats och en uppgift. För mig ledde denna konstupplevelse till att teatern blev min väg. Stora konstupplevelser har denna förmåga, vi kan stanna upp, tänka till, förändras för alltid.

Jag har under mina år som teaterchef och skådespelare samlat på de här berättelserna om konstens betydelse för människor. Berättelsen om pojken på dagiset som personalen aldrig hört skratta, förrän dagen då Wasa Teater kom på besök. Eller mamman som körde sin dotter från Pargas till Vasa för att se en föreställning, inte bara en utan tre gånger. Den gamla kvinnan som kom fram till scenen för att berätta sitt livs historia, mannen som satt kvar i salongen och grät. Pojken som sa ”Du kan vara min pappa,” åt en skådespelare. Tonårsflickan som just nu skriver på en pjäs om att mötet med skrivandet och teatern har räddat hennes liv. Betydelsen av dessa exempel kan vi inte mäta. Men vi vet alla att de är betydelsefulla, de är livsviktiga.

”I mötet med konstnärligt skapande väcks vår fantasi, vår förmåga att se möjligheter. Vi stärks i empati och solidaritet.” Så skriver Stefan Jonsson i boken ”Den otyglade skönheten, fem saker konsten vet om demokrati.” I boken skriver författaren om hur viktigt det är att vi läser för våra barn. Inte för att de ska kunna 50 000 ord då de är vuxna, utan för att de med hjälp av språket och berättelserna lär sig om världen, om människorna, om sig själva och på det klarar av att navigera framåt i sina egna liv.

Konsten lär oss att tänka själva och se alternativ, och att förstå oss själva och varandra. Se det mänskliga i varandra. Precis det som populister, extremister och en-partirörelser har gjort allt för att utrota i de samhällen där de kommit till makten. Dessa partier vill att vi bara ska se verkligheten på ett sätt, nämligen deras. Stefan Jonsson skriver att de länder under andra världskriget som behöll sina satsningar på konst och kultur undvek att bli fascistiska.

Demokratin, vår västerländska demokrati, vilar på människovärdet, att vi alla har lika rätt att leva här på jorden. Flykting eller fri, fattig eller rik. På detta vilar vår demokrati. Och den vill vi ha kvar.

Vad ska vi stärka i vårt samhälle i den värld vi lever i nu? Yrkesakademin i Österbotten tar emot unga människor med drömmar om en framtid och ett liv. Wasa Teater har en stor del ung publik som ser på våra berättelser om världen. Vad ska vi ge dem för berättelser?

Att Finland behöver ett försvar står klart för oss alla. Men vad är det vi försvarar?, för att citera en känd engelsman. Finns det någon berättelse om en värld där vi inte ser varandra som fiender, utan kan försonas med att vi alla sist och slutligen sitter i samma båt?

Alla människors lika värde. Människans värde. Människans liv. Vad är det? Frågar ni mig så svarar jag: Att så många som möjligt ska få leva ett fritt, kreativt, snällt och roligt liv, i en frisk natur, ett liv där alla har möjlighet att förverkliga sina drömmar och sin potential.

För detta behöver vi utbildning, och vi behöver utbildas av lärare som förmår och har kunskap att se till varje individ. Men vi behöver också vår fantasi, vi behöver kunna skapa oss ett liv och tolka världen omkring oss. Och vi behöver vår empati, utan den är vi snart framme i Tevjes förstenade värld. Konsten kan ta oss igenom också denna tid och hjälpa oss att se den större berättelsen.

Låt mig till sist berätta om vad som gjort KAJ till en sådan framgång, att de kunde förverkliga sina drömmar och sin potential. Först och främst är det naturligtvis deras egen konstnärliga begåvning och att de hittade varandra. Men sedan: kommunbiblioteken, byskollärarna, Medborgarinstitut-kurserna, revyerna, sommarteatrarna. Kulturen och konsten ute i våra byar. En bidragande orsak är också att vi har en professionell teater här i regionen dit KAJ redan som 20 åringar fick komma in och jobba med professionella människor, att KAJ fick repetera och spela här otaliga föreställningar, att de fick möta en entusiastisk publik. KAJ om något har visat oss kulturens genomslagskraft och verkliga potential. Betydelsen av KAJs framgång kan vi inte heller mäta.

Att stöda kulturen är lätt då det går bra. Men det långsiktiga, många gånger osynliga, omätbara arbetet är det som vi måste hålla fast vid. Vi som jobbar här på Wasa Teater och Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur, vi gör ett otroligt viktigt arbete. Vi jobbar med och för och drömmer om framtiden. Vi har alla skäl att fira idag.


SÖFUK
Svängrum-e Utges av Svenska Österbottens förbund för utbildning och kultur skn (Söfuk)

Kungsgårdsvägen 30 A 65380 Vasa Tfn (06) 324 2211
info@sofuk.fi, www.sofuk.fi

Ansvarig utgivare: Martin Norrgård
Redaktionsråd: Maria Nystrand, Carola Harmaakivi, Simon Ventus, Caroline Lång 
Ansvarig redaktör: Maria Nystrand
Layout: Niklas Forsberg