Alla mår bra av konst och kultur. Att få njuta av bildkonst, musik, att dansa, skriva, läsa, skapa själv med alla sinnen och utvecklas inom konsten borde vara en självklarhet för alla. Och för väldigt många är det möjligt. Många vuxna tar del av fria bildningens kursutbud inom konst och kultur. Barn och unga kan ta del av grundläggande konstundervisning (GRK) eller annan hobby- och fritidsverksamhet som finns i de flesta kommuner, dock med varierande utbud och varierande upprätthållare.
Men vad händer när ett barn har särskilda behov? I skolan har barnet rätt till stöd och assistens men vad händer när skoldagen är slut och barnet vill fortsätta med en hobby, till exempel musikstudier inom grundläggande kostundervisningen? Lagstiftning är entydig: alla barn och unga har rätt till en meningsfull fritid. Även barn med särskilda behov ska få tillräckligt stöd för att kunna delta i konst- och kulturhobbyer som arrangeras av hemkommunen eller av offentligt finansierade aktörer.
Men hur ser verkligheten ut? Det finns brister i strukturer, resursering och samarbete som kunde garantera att även barn med särskilda behov har möjlighet att delta i GRK. Denna grupp lämnas i värsta fall helt utanför. Det finns stora skillnader mellan våra kommuner, vad som erbjuds inom ramen för hobbyverksamhet och även åt vem. Undersökningar som gjorts av Handikappforum och Människorättscentret (2018) visar brister i möjligheterna att delta i hobby- eller fritidsverksamhet. Av gruppen barn under 16 år med funktionsnedsättning upplevde 69% möjligheten att kunna delta i hobby- och fritidsaktiviteter som ganska dålig eller dålig.
Ansvarsfördelningen mellan kommun och välfärdsområde bör redas ut. Vem ska ansvara för resursering och koordinering av stödåtgärder inom konst- och kulturhobbyer för barn med specialbehov? En personlig assistent (bekostas av välfärdsområdet) kan följa med barnet även på fritiden medan en skolgångshandledare (bekostas av kommunen) finns som stöd enbart under skoltid.
Det finns modeller för hur man kunde ordna GRK och hobbyer så att även barn med specialbehov kan delta, till exempel tvålärarmodellen (modell där två lärare undervisar parallellt för att inkludera elever som behöver extra stöd) eller undervisning i smågrupper. Men detta kräver en prioritering av resurser i budgeteringsskedet och medvetenhet om vilka behov som finns. Många gånger når inte informationen om specialbehov fram till anordnaren av hobbyverksamheten eftersom den inte får delas till exempel mellan skolan och fria bildningen.
I april har vi både välfärdsområdesval och kommunalval. Vem av kandidaterna lyfter frågan om alla barns lika rätt till deltagande i konst- och kulturhobbyer? Finns det förtroendevalda som vill jobba för alla barns rätt till en meningsfull fritid, även för dem som behöver mer stöd? Och vem prioriterar finansieringen för barns och ungas lika rätt till en meningsfull fritid?
