I april 2024 kom beskedet om 100M€:s nedskärningen i finansieringen till yrkesutbildningen. Efter det har vi levt i en ovisshet om vad framtiden kommer att föra med sig. Nedskärningssumman som nu har ökat till 120M€ ska riktas till studerande med tidigare examen. Vardagligt pratar vi om att det är de vuxna som ska drabbas medan yrkesutbildningen ska fokusera på de läropliktiga ungdomarnas utbildning.
Allt detta torde vara bekant.
Vad gör besked av dylik karaktär i en arbetsgemenskap, i en skola där alla jobbar för de ungas och de vuxnas bildning och för att få yrkeskunnande ut till våra företag? Hur reagerar skolpersonalen på en dylik signal från eget ministerium?
Som rektor på YA har jag upplevt en uppgivenhet och känsla av orättvisa men också en känsla av att here we go again. Ekonomiska bekymmer och nedskärningar kan till och med kännas som ”vardagsmat” i en skola som genomlevt flera samarbetsförhandlingar. Denna uppgivenhet upplever jag som skrämmande!
En lärarkår som väntar på resultatet från en samarbetsförhandling blir orolig, misstänksam, tyst och försiktig. Och det är inte konstigt. Det är en naturlig reaktion på osäkerhet och förändring. I tider av nedskärningar och omprioriteringar kan vi lätt känna att vi förlorar kontrollen över vår arbetsmiljö och vår möjlighet att påverka vår egen och de studerandes framtid.
Hur ska vi tyda signalerna från ministeriet i dessa tider av nedskärningar? Är det en signal om okunskap eller en signal om att uppskattning och värdesättning saknas? Eller ska vi i skolvärlden tolka det som en signal om behovet av nytänk?
Är det så att vi nu står inför ett behov av att omvärdera hur vi strukturerar vår utbildning och hur vi bäst kan möta både ungdomars och vuxnas behov. Handlar det om att identifiera nya vägar för att stärka vår yrkesutbildning och att tänka på innovativa sätt att erbjuda kompetensutveckling för alla?
Jag väljer att se signalerna från vårt ministerium som en indikation på ett behov av förändring och nytänkande. Det handlar inte om att undervärdera det värdefulla arbete som redan görs inom yrkesutbildningen eller att orättvist behandla våra yrkesstuderande. Snarare ser jag detta som ett tillfälle att tillsammans möta utmaningen och skapa en utbildning som är mer flexibel, responsiv och bättre anpassad för att möta näringslivets behov. Jag hoppas att vi tillsammans har modet och styrkan att omfamna detta nya krav.
