Forskningsprojektet MultiPrax granskar vardagseffekter i en systemisk kontext i socialt arbete inom tvåspråkiga välfärdsområden.
Projektet tar avstamp i det utvecklingsarbetet som genomförts nationellt sedan 2017. Tidigare studier kring temat har fokuserat på implementeringen av det systemiska arbetssättet och på hur implementeringsprocessen genomförts inom de olika områden, framför allt under de första åren. Vad vi eftersträvar i vår studie är att få en helhetsbild av vilka olika effekter man kan se både vad gäller det professionella arbetet, barns och familjers delaktighet samt upplevda resultat. Vi samlar data inom tre välfärdsområden: Österbotten, Västra Nyland och Egentliga Finland genom enkäter, dokument och intervjuer för att få en djupare förståelse av vad systemisk praktik är. I den här bloggen sammanfattar vi en del av resultaten i den inledande fasen av studien och diskuterar de utmaningar som omställningen till välfärdsområden inneburit både från praktikens och forskningens synvinkel.
Forskningsprojektet har inletts under en intressant tid som, till en följd av att social- och hälsovården och räddningsväsendet sedan årsskiftet sköts av välfärdsområden istället för kommunerna, varit turbulent. Social- och hälsovårdsreformen har fört med sig många utmaningar, såväl inom ekonomin som inom personalomsättningen. Redan i inledningsfasen meddelade exempelvis Västra Nylands välfärdsområde att de inledde sin verksamhet med ett underskott på nästan 100 miljoner euro (Hbl 26.9.2022). Kritiken mot välfärdsområdet har bl.a. handlat om hur vården sköts, om personalbrist och svårigheter att få betjäning på svenska.
Även Egentliga Finlands välfärdsområde, Varha, har ekonomiska svårigheter. Varha hamnar nämligen att behandla sin ekonomiplan på nytt, eftersom välfärdsområdes fullmäktige inte balanserade ekonomin så mycket som finansministeriet krävde. Samarbetsförhandlingar har redan inletts och omfattas av ca 2300 anställda på välfärdsområdet. (Svenska yle 1.12.2023) Organisationsförändringarna varierar också inom kommunerna, vilket medför en viss instabilitet och turbulens på området.
Inom socialvården och Österbottens välfärdsområde har det rapporterats om att barnskyddet i Jakobstadsregionen står inför en kris. Svenska yle rapporterade 5.11 att personalen oroas över påtvingade förändringar av ett välfungerande system. Orsaken till förändringarna är att Österbottens välfärdsområde harmoniserar verksamheten i de olika enheterna. Enheten har sedan 2018 använt sig av det systemiska arbetssättet, vilket personalen ansett fungera bra, både för klienterna och personalen. Oklarheter kring hur teamstrukturen utvecklas och socialhandledarnas roll kritiserades eftersom det kunde leda till att de systemiska teamen försvinner och socialarbetarna blir ensamma i barnskyddet.
För forskningsprojektets del har omställningarna inom välfärdsområden komplicerat samarbetet med praktiken. Personalomsättningen har varit hög både bland anställda och personer i chefspositioner och arbetssituationen har upplevts som stressig. Det har visat sig vara viktigt att inom forskningsprojektet vara lyhörda inför dessa utmaningar och att återuppta diskussionerna kring betydelsen av samarbetet i forskningsprojektet och skapa nya relationer. Meningsfulla relationer är särskilt viktigt i projekt som tar avstamp i praktikrelevanta frågor.
Omställningen inom socialservicen har också konsekvenser för tvåspråkigheten. Österbottens välfärdsområde, Egentliga Finlands välfärdsområde och Västra Nylands välfärdsområde är alla klassade som tvåspråkiga välfärdsområden, vilket betyder att de ska ge service på båda nationalspråken. Alla tre har också tvåspråkighet med i sina välfärdsområdesstrategier. Men i praktiken fungerar de olika välfärdsområdena på lite olika sätt. Områdena är mycket större än de kommuner som tidigare var tvåspråkiga och inom området är de regionala skillnaderna fortfarande de samma som tidigare när det kommer till språkfördelningen. Österbottens välfärdsområde har det största antalet svenskspråkiga inom sitt område, och det har i intervjuer med personalen framkommit att de själva är nöjda med den svenska servicen, men att finskakunskaperna inom personalen brister. Inom Egentliga Finlands välfärdsområde var det tidigare bara Pargas och Kimitoöns kommuner som hade svenskspråkig service, men det ska nu inom välfärdsområdet utvecklas till att också inkludera Åbo. Inom Varha är utmaningen den motsatta och det finns behov av personal som behärskar svenska.
Det systemiska arbetssättet som är i fokus för vår forskning har varit omdiskuterat i Finland. Det märks även i välfärdsområdenas olika strategiska dokument som välfärdsområdesstrategi och servicestrategi. Välfärdsområdesstrategin är det mest övergripande dokumentet, där även produktionen av servicen skall framgå. I Österbottens och Egentliga Finland välfärdsområdesstrategi finns allmänna riktlinjer om servicen, men det systemiska arbetssättet nämns inte. Västra Nylands välfärdsområdesstrategi går utförligare in på mål med servicen och det systemiska arbetet åsyftas i bl.a. följande citat från välfärdsområdesstrategin: ”Vi skapar verkningsfulla samarbetsmodeller för tjänsterna med kommunerna särskilt inom tjänsterna för barn och unga”. Detta utvecklas ytterligare i Västra Nylands servicestrategi där man lyfter upp att man har en systemisk verksamhetsmodell och att barnskyddet skall arbeta systemiskt. Motsvarande omnämnanden görs inte i Österbottens eller Egentliga Finlands dokument.
Under forskningsprojektets inledande fas riktade vi en enkät till ledare, professionella och samarbetspartner inom barnskydd, och barn- och familjeservice. Enkäten strävade att få en bild av det systemiska arbetet inom barnskydd, barn- och familjesocialservice och eftervård inom välfärdsområdet. Frågorna täckte hela spektret kring de centrala värderingar som styr, tvåspråkigheten, vilka resurser och kunskap finns tillhanda, bedömningar av samarbetet inom området, samt vilka effekter man ser både på klient och personalnivå och vilka de centrala utvecklingsområdena är. Även om antalet svar var litet, n=34, gav svaren en relativt enhetlig bild av verksamheten och visade också på klara samband. De öppna svaren var informativa och visar att informanterna har varit måna om att svara med eftertanke för att beskriva erfarenheterna av verksamhetsmodellen samt de utmaningar som välfärdsområdesförnyelserna medfört. En del upplevde t.ex att det har försämrats efter övergången till välfärdsområde i och med att ”förmannen finns långt borta och är överbelastad och att det känns som att ingen haft tid att ta tag i och fundera över dessa frågor”. Intressant var att det fanns ett statistiskt samband mellan frågan om kompetens, implementering samt klientdelaktighet. Bättre kompetenser tenderar bidra till bättre implementering. När det gäller effekten av implementering på delaktighet visade en signifikant interaktion att denna effekt berodde på kvaliteten på samarbete. När samarbetet är dåligt har implementering inte en signifikant effekt på delaktighet, men när samarbetet är gott har implementering en signifikant positiv effekt på delaktighet. Informanterna beskrev betydelsen av att ”man inte känner sig ensam mera i det krävande arbetet genom att man förankrade kunskapen inom en större grupp och hade därmed en större expertis att tillta”. Det här medförde också att klienterna kände sig motiverade till att delta.
I år fortsätter projektet med en uppföljning av enkäten samt med intervjuer både av professionella och familjer. Under våren inleds också workshoppar med de tre välfärdsområden för att jämföra de olika resultaten och lära av varandras erfarenheter.
Ilse Julkunen (Helsingfors universitet), Ann Backman (Yrkeshögskolan Novia), Vincze Laszlo (Svenska social- och kommunalhögskolan), Leo Larjanko (Helsingfors universitet) och Ida Nikula (Helsingfors universitet) samt hela forskningsteamet MultiPrax
