Under vårvintern 2023 har riksdagsvalet präglat diskussionerna i media och partiernas kandidater har berättat om sina värderingar och prioriteringar på gator och torg, i insändare, sociala medier och valkompasser.
Kandidaternas åsikter om landets ekonomi, försvarssambete, vård och omsorg, utbildning mm har ventilerats i stora debatter runtom i landet på lokal såväl som nationell nivå.
Men den politiska diskussionen om kultur och kulturens framtid har nästintill saknats helt. I de stora riksmediernas valkompasser fattas frågor om kandidaternas inställning till specifika kulturfrågor. Även i flera partiers valprogram lyser kulturen med sin frånvaro. Att man i den politiska valdebatten dessutom får höra att ”kultur är en lyxprodukt som vi just nu inte har råd med” ger en skrämselhicka.
Hur blev det nu såhär? Är inte kulturen värd någonting? Och vad är kultur egentligen?
Var och en av oss har säkert en egen definition vad begreppet kultur innebär. För någon kan kultur betyda ”finkultur” med opera, balett och klassiska verk. För en annan kan det betyda den lokala föreningens revy-uppsättning, barnteaterpjäsen som turnerar i skolan, en bok på eget modersmål, film och serier i tv eller på streamingtjänster, musik i bakgrunden på den lokala puben eller en jubileumskonsert i Schaumansalen. Oberoende av vad vi läser in i begreppet kultur upplever de flesta av oss att kultur är viktigt och det som definierar oss som människor. Under pandemiåren var det kulturinstitutionerna som tvingades stänga ner och det var dem vi saknade.
Vi måste få statliga garantier som signalerar att man tar kulturbranschen på allvar som den betydande arbetsgivare den är, och inser dess ekonomiska värde. Stöden från privata fonder och stiftelser är ovärderliga men de är kompletterande, inte ersättande finansieringsformer. Vi behöver professionell kulturproduktion likaväl som kulturproduktion utförd av tredje sektorn. Finansieringen för utbildning inom kulturbranscherna får inte äventyras. För oss finlandssvenskar måste det finnas utbildning på svenska i Finland för bildkonstnärer, musiker, producenter mfl inom både andra och tredje stadiet. Vi kan inte tillåta en kreativ, konstnärlig hjärnflykt utomlands om utbildning inte kan garanteras på eget modersmål.
När detta nummer av Svängrum-e läses vet vi hur det gick i valet. De följande fyra åren utvisar om vi valde rätt..
Första sidans ledarbild: Från Wasa Teater, Farsen " Man får väl ställa upp". Lina Eklblad, Susanne Marins, Tove Qvickström, Carola Sarén, Johan Aspelin. Foto Frank A. Unger
