Vardagen på Omsorgsassistentutbildningen

Den nya omsorgsassistentutbildningen för ukrainare i Jakobstadsregionen, har redan synts i ett flertal intervjuer och till och med ett inslag i tv-nytt. Så nu vill jag med den här artikeln följa upp tidigare rapportering, och försöka ta er med in i gruppens vardag.

Gruppen med ukrainska studeranden stöter i sina studier på unika utmaningar jämfört med finländska studeranden, när de navigerar sig igenom både ett nytt språk och en ny kulturell kontext i så väl samhället som i arbetslivet. Att lära sig ett nytt språk på kort tid (mindre än ett år) är svårt för vem som helst, men att dessutom lära sig ett specifikt branschspråk som det inom vården där noggrannhet är avgörande, är ytterligare en högre nivå av utmaning.

Att i Jakobstadsregionen arbeta med äldre människor som har olika typer av diagnoser som försvårar kommunikationen och där både patienter och kollegor dessutom pratar dialekt, är något som gruppen snabbt förstod kommer att bli både intressant och svårt. Fokus har nu under de tre första månaderna satts på intensiv svenskaundervisning för att gruppen snabbt ska komma upp till en nivå där studerande kan känna sig bekväma med att kommunicera med patienter, familjemedlemmar och kollegor. Detta kräver engagemang, hårt arbete och en vilja att våga göra fel, fråga och be om hjälp.

För att förbereda gruppen inför praktiken så har vi försökt lära oss svenska på så många olika sätt som möjligt och vi har arbetat mycket med att våga prata och uttrycka oss, t.ex. har vi spelat många sällskapsspel. Vi har också byggt upp ett fint samarbete med Folkhälsans daggrupper, vi umgås och ordnar aktiviteter varje vecka. Vi har regelbundet gymnastik med rörelser kopplade till historier, vi har bjudit på musik och sång, haft högläsning, pysslat och även med de äldre är sällskapsspelen populära. Dessa gemensamma stunder har blivit viktiga för så väl den ukrainska gruppen som för daggrupperna som ivrigt ser fram emot nästa träff.

En av de saker som gruppen kämpar mest med är att i den första examensdelen i ”Att främja utveckling och delaktighet”, lära sig branschens terminologi på svenska men också att förstå hur sjukvården och specifikt äldreomsorgen skiljer sig mellan Ukraina och Finland. Flera personer i gruppen har utbildning och arbetslivserfarenhet inom vården så för dem handlar det främst om att fokusera på skillnaderna, på att uppdatera sina kunskaper och på att till viss mån lägga de gamla tankesätten åt sidan. Alla länder har sina egna system, värderingar och normer vad gäller hälsovård och gruppen behöver lära sig om de finländska. Till exempel så är det i andra länder och i Ukraina mycket mera vanligt att familjemedlemmar tar hand om äldre släktingar i hemmet, medan man i Finland i stället betonar professionell vård och olika typer av boenden.

En dag i veckan är gruppen ute på olika vårdenheter på praktik, detta började de med redan i mars knappt två månader efter kursstart. Målet med praktiken nu i början är främst att få bekanta sig med vårdarbetet och få lyssna och prata svenska. Studerandena säger att det är väldigt intressanta dagar, men att de samtidigt upplever mycket stress och känslor av att inte räcka till. En del av studerandena har också berättat att de fått många nya insikter och att det är tungt att konfronteras med sina egna känslor när det gäller till exempel äldre med demenssjukdomar. Trots att de själva kanske inte ännu insett det, så tycker jag som lärare att deras svenska redan nu utvecklas snabbare efter varje praktikdag och tillsammans försöker vi analysera vilka situationer i praktikvardagen som är mest stressande och vad vi kan fokusera på för att underlätta för dem.

Slutligen kan man konstatera att den här gruppen, med sitt intresse, sin diskussionsiver och målmedvetenhet, har alla chanser att bli skickliga och omtyckta omsorgsassistenter, om de bara orkar arbeta hårt och ta sig förbi de språkliga, byråkratiska och kulturella hindren.