Även om Erik Kiviniemi gick i pension från jobbet som teaterchef vid Vasa stadsteater, har hans jobb inom teaterbranschen ändå inte tagit slut. Efter pensionering har han redan hunnit skriva och skådespela i monologföreställningen Bladis pojkan, som producerades av Wasa Teater. Nu är han tillbaka på teaterscenen, denna gång som Elof i Ann-Luise Bertells Heiman.
Vad inspirerar dig så att ditt intresse för att jobba med teater lever kvar?
- Jag har den lyxiga situationen att jag får välja vad jag vill jobba med. I detta fall kunde jag helt enkelt inte tacka nej till rollen. Tänk att få spela en ”årvasgåbb”. Sedan råkar det gälla en familj och en släkt som jag känner, vilket gör att berättelsen kommer nära in på mig. Det händer sällan i livet. Ämnet i Heiman är också väldigt intressant, om när och hur man formar sin framtid, och om att bära ansvar. Sedan är det en sann glädje att få jobba med Ann-Luise och gänget på scenen.
Förutom att såväl mötet med kollegerna och tematiken i Heiman driver honom, säger Erik att han mår bra av att få jobba. Teatern är enligt honom en väldigt speciell bransch, och att få jobba med kreativitet betalar sig tillbaka. Erik vill jobba så länge han har hälsan och han trivs med det.
- Jag jobbar också med lite andra saker, speciellt mitt “heiman” och skogen från mitt föräldrahem. Det vill jag fortsätta vårda.
Ni har tillsammans med Ann-Luise jobbat med manuset till Heiman, vad har din del varit i arbetet?
- Vi tog egentligen avstamp under Bladis pojkan. Under processen med den föreställningen, som Ann-Luise också regisserade, diskuterade vi boken Heiman en del. Jag sade åt Ann-Luise att om den blir teater så vill jag vara med. Och nu är vi här!
Erik är inte utbildad dramaturg. Men han har lång erfarenhet av att jobba med manus, egentligen ända sedan Colorado Avenue spelades på Wasa Teater. Erik har förstås också själv spelat en hel del, men också regisserat och lett teatrar i manusarbete. Ett par andra exempel på manus som han jobbat med är Populärmusik från Vittula och Pohjanmaa.
- I en dramatisering berättar man samma historia som i romanen, men på scenen komprimerar man de långa beskrivningarna och tätar ihop berättelsen. Vi har förtydligat karaktärerna och mitt jobb har mycket gått ut på att läsa, bolla idéer, läsa igen och ge förslag till ändringar.
Känner publiken igen sig i Heiman?
- Det tror jag. Nästan alla får någon gång engagera sig i de frågor som tas upp i Heiman. Vad ska hända mitt Heiman? Vad vill jag, vad har mina syskon för ambitioner och vad drömmer mina föräldrar om? Föreställningen handlar om att kliva in i vuxenlivet. Det är något de flesta går igenom, under olika omständigheter. Men dessa frågor har alltid en koppling till ens rötter - därifrån man är hem.
